Inatt drömde jag mardrömmar hela natten och det är på grund av dig.
Insåg också i morse att du antagligen inte kommer att ha något med min blogg att göra då du inte varit tillräckligt intresserad av mitt liv för att läsa den sedan förra månaden.
Fattar inte att du hela veckan sagt att du älskade mig, att du i torsdags pratade om att åka till Stockholm i mellandagarna.
Känner mig urdum som inte förstod att enda anliedningen till att få byta julklapp med mig redan nästa helg var att du skulle kunna dumpa mig sedan utan komplikationer.
Fattar inte att du talade om för Julia att du var kär i henne när du fortfarande var tillsammans med mig.
Fattar inte att du på något sätt tror att jag vill ha något med dig att göra efter att du talat om för mig att jag är värdelös via telefon.
Fattar inte att du tror att jag någonsin skulle kunna se på dig efter att du fått mig att förstå att jag inte är värd någonting, inte betyder någonting för någon, inte duger till någonting.
Fattar inte att du på allvar tror att jag vill ta emot din fucking julklapp.
Fattar inte hur jag kunde lita på dig och tro på dig när du belönar två år med ett äckligt svek och en stor jävla lögn.
Och dum som jag är så hoppas jag på att du någon dag ska kunna bevisa att jag betydde mer än så för dig.
Jag hoppas även innerligt att du varje jävla natt ska ha svårt att sova, för ångest jagar dig i varje jävla skugga. Jag önskar innerligt och starkt att varje gång någonting händer, både bra och dåligt, ska du sträcka dig efter telefonen för att ringa eller sms:a mig, och jag hoppas smärtan efter mig slår dig i magen efter varje gång du inser att jag aldrig någonsin kommer att finnas där för dig.
Jag hoppas, hoppas, hoppas att du ska känna dig värdelös; ett äckligt litet kryp, och att du aldrig någonsin ska kunna tro på Julia när hon säger att du gjorde rätt, eller talar om för dig att du är värd något, för Johan, du är ett äckligt svin och ingen kommer någonsin älska dig på riktigt; säger någon det, så ljuger den personen.
Men det är mina förhoppningar, och som sagt – den dagen du kan tala om för mig varför och hur och när, med ett svar på varje fråga (inga ”jag vet inte”, för du vet visst din lilla lögnare), då kanske kanske kanske kan jag vara berädd att lyssna på dig. Och jag kommer aldrig någonsin tro på dig, tro på att det verkligen är slut förän du talar om det för mig, in reality, öga mot öga och inte via telefon.
Jag har alltid sagt att livet är för kort för att hata någon. Men vet du, gränsen mellan att älska och hata är tunnare än den mellan geni och idioti.