”Är du en skön typ med för mycket fritid?”
Det är det första som står på den där ”annonsen” – uppmaningen – att söka till Unga ST. På den enkla frågan, konstaterandet, vill man snarare ha en bekräftelse på att ”ah, jag pluggar, hänger med polare, tränar ett par kvällar i veckan kanske…” än den utläggning och förvirring jag svarar med.
Skön typ, jo tjena. Inte riktigt. Jag är en obekväm typ som aldrig riktigt verkar passa in i några sällskap, som aldrig har rätt saker att säga, men som ändå verkar uppskattas, tyckas om av mina vänner. Det är ju bra. Att någon gillar mig alltså – själv har jag insett att jag är alldeles för bekväm av mig för att orka ändra på mig. Det är så skönt att vara Hannah, med skavanker, brister och få nära vänner. Jag vet liksom vart jag har mig själv, även om jag kan vara hopplöst oförutsägbar för mig själv. Och det där med för mycket fritid – det kan vridas och vändas på, på alla möjliga sätt och vis. För visst, jag tränar inte, utför inga sporter aktivt, umgås sällan med folk efter skolan (då har jag sprungit omkring och varit skolbalanserad hela dagen och har blivit less på folk). Nu på sommarlovet träffar jag människor, men det här skulle ju kretsa kring Unga och de arbetar ju under skolperioderna.
Samtidigt som jag oftar klagar på att jag har för lite tid att göra saker som jag vill/plugga osv så vet jag att ingen tid i världen skulle få mig att orka idas göra något av min tid ändå. Det är liksom… Min tid!
Nu virrar jag på, vet inte ens själv vad jag menar längre, så låt mig gå vidare i mina tankar (och så har vi vips! hoppat över ett bra stycke i ansökningsgrejen).
”Vi vill veta vem du är, vad du gillar och varför vi ska välja dig. Skicka dessutom med tre idéer som du skulle vilja skriva om, fotografera eller filma för ST.”
Det är ungefär här som allt rämnar. Jag vet liksom inte vem jag är, vad jag gillar eller varför i helvete de skulle välja mig. Men god som jag är så gör jag ett försök:
Jag är Hannah (här passar det sig med något i stilen ”en glad och sprallig tjej på 17 vårar”, men desvärre är jag ingen att beskriva som ”glad”, ej heller är jag ”sprallig”. Jag vet inte om jag någonsin varit ”sprallig”. Det är sånt kaniner är). Jag läser Juridik (av någon anledning – jag vill inte bli något som har med juridik att göra (så mycket) och jag har rätt kassa betyg i de två juridiska kurser vi haft hittils (affärsjuridik och rättskunskap, G i båda, ehe). Jag läser böcker – hela tiden. Jag lever i böcker, jag lever med böcker. Jag kan inte skriva böcker (har aldrig försökt, men det är tveksamt om det skulle bli något av det). Skriver gör jag dock, även om det inte är böcker. Jag skriver dikter, arga texter, privata små debattartiklar, tankekladd, bloggar, långa utläggningar om varför jag är emot att skriva långa, tråkiga texter (aldig hänt, men det skulle vara intressant hur långt jag kom innan det jag skrev blev tråkigt), noveller, och så vidare i ca tre minuter. Låter mer smackigt att skriva ”i all oändlighet”, men om man ska vara ärlig (och det ska man, för det mesta), så går det inte att rada upp saker man kan skriva hur länge som helst. Faktum är att jag tror att det skulle ta cirka tre minuter innan allt spårat ur (eller man nämner ”bok” eller någon förrädisk, listig synonym till det, som till exempel ”längre historia som utpelar sig på 237 sidor”, eller ”roman”).
Vidare!
Jag gillar att vinna diskussioner (det händer sällan, men tanke på att jag sällan öppnar käften över huvud taget i diskussionssammanhang (vilket ord!) eftersom jag är fobiskt livrädd för att ha fel. När jag skriver har jag fel för jämnan, det hör liksom till saken. Jag är till exepel (nu ledsnar jag på mig själv – hur många gånger har jag använt orden ”till exempel” nu?) nästan övertygad om att jag stavat ”diskussionssammanhang” fel, och att jag håller på att uppnå mitt mål att skriva en längre, tråkigare (och mer meningslös!) text, trots att det var mitt mål att inte lyckas med det. Eller hur det nu var.
Jag gillar att dricka te med halva koppen mjölk (tevattnet ska vara nykokt, annars blir det äckligt) och två bitar socker. Tre om det är en stor kopp, fem om det är sånna där miniatyrsockerbitar.
Jag gillar att bli tagen på allvar.
Jag gillar att vara ute under ett stort paraply när det spöregnar (när det är mycket varmt och sommar), jag gillar att vara inne insvept i ett täcke och dricka te/varm oboy samt läsa en bok eller döa vid datorn när det spöregnar, Jag älskar att åka bil mitt i natten (mörkt, vårsommarhöst) när det spöregnar.
Jag gillar att klaga på saker.
Jag gillar torkad papaya.
Jag gillar ordet ananas.
Nu är jag en sådan smidig människa att jag dragit upp vem jag är (Hannah, förvirrad utbildning, bokmal) och vad jag gillar. Innan vi kommer till den svåra biten kan vi dra upp mer saker som är lite sådär Hannah.
Jag har tandställning. Jag har inte haft den ett halvår och den har gått sönder fyra gånger. Tre är mitt eget fel, ett är tandläkarnas fel.
Jag älskar knäck och kola. Jag trotsar tandläkarnas förud och i förbigående kan det nämnas att de matrelaterade olyckor omkring min tandställning har varit för att jag
1. Åt en brownie med nötter
2. Åt en klubba
3. Ingen vet, men jag tror jag åt en smörgås vid tillfället. Var i allafall efter den jag upptäckte att den hade spungit sönder.
Livsnödvändig information, jag vet, men det är ett bra sätt att rensa upp mig på. Inget att skriva i en kortfattad historia på 25 tecken direkt.
Dessutom gillar jag att klaga på andra för deras inkorekta svenska, men själv är jag absolut ingen höjdare på att hantera gramatik. Jag måste helt ärligt erkänna att jag inte vet om ordet gramatik stavas med ett eller två ”m” (slåmigintemamma). Mina galante MVGn i svenska kommer sig helt av att jag är en jävel på att skriva olika texter. Debattartiklar, krönikor, sånt där som jag inte kommer ihåg vad det heter men som är en förkortning av långa texter, insändare (kan gestalta flera personer och dessutom föra diskussioner med mig själv – slå den om ni kan!), noveller, bokrecensioner och så vidare. Plus att jag är rätt duktig på att diskutera böcker med andra.
Och så den jobbiga delen – varför skulle de vilja ha mig?
Jo… Därför att min högstadielärare sa att jag skulle jobba på tidning? Därför att jag får skriva och det är kul? Därför att det är en bra grej att ha med sig? Därför att man får träffa nya människor?
Inte den blekaste, ta mig och ta reda på det själv.
Ännu jobbigare del – ”Skicka dessutom med tre idéer som du skulle vilja skriva om”.
…Eh?
Jag vill skriva… Krönikor? Eh… Ord…
Det duger liksom inte.
Men vad vill jag göra då? Repotage? Nja, då måste jag prata med främligar. Å andra sidan är det liksom lite av själva grejen med att jobba på en tidning.
Äh, vad fan, jag kan bli deras ärkebloggare/gnällkärring.
puss
- Psycho 